BUTTEPUTTE

Det går nog inte en dag utan att mina tankar går till min älskade vän på bilden här. Butteputte som jag kallar honom fick kila vidare till de evigt grönskande ängarna för cirka tre år sedan. Då var han tjugotvå år gammal. När han var elva år så fick Butteputte slippa att leva travarelivet, vilket han gjorde med framgång. Sett ur travvärldens horisont. Butteputte fick tillbringa den sista halvan av sitt liv hos min vän Emelyne Norell som då bodde i Dalarna. Ett liv som var diametralt motsatt livet som travare. I tillit och stor frihet. Han fick mera så att säga bara vara…häst…eller Butteputte. Vilket jag är oerhört tacksam och ödmjuk inför. Att jag kunde ge honom de åren efter sitt liv som travare. Såå..Butteputte. Förlåt mig för de smärtor som du fick utstå som travare. Du finns på något sätt hos mig hela tiden. Du berör mig och får mig att gråta. Både av sorg och av glädje. Med denna lilla berättelse vill jag på något sätt hedra min älskade vän Butteputte. För evigt hos mig. Tack så innerligt.